Det tog faktiskt många år innan jag lärde mig att sticka strumpor. Jag behövde inte göra det själv eftersom jag hade en mor som stickade i mängder och såg till att hela familjen inte behövde frysa om fötterna. Hennes förtjusning över att sticka strumpor kunde jag aldrig förstå. Mitt lilla försök i skolslöjden hade inte givit mersmak. Jag ägnade mig åt roligare arbeten. Till slut kom förstås en dag när jag inte hade en mor som försåg oss med varma sköna strumpor längre och jag fick ta tjuren vid hornen och börja prova på strumpstickning själv. Det knepiga var förstås hälen, men efter ett tag så var det inget problem alls och underligt nog så tyckte jag att det var jätteroligt. Nu är strumpstickning bland det roligaste jag vet och det är jag som förser familjen med strumpor. Ibland tänker jag på vad förvånad mamma skulle ha blivit om hon sett hur bra det går med min strumpstickning och vad roligt det skulle ha varit om hon fått se att jag har en alldeles egen garnaffär tillsammans med Maria!
Sticka lugnt!
/Ulla-Britt